en pizza blir till
max i minsk
Grus
-Nej! Grusgubben! skriker Ola från sin säng under trappan.
Dumfan står där och skyfflar sitt jävla grus igen, tänker jag där jag ligger i den kvava loftvåningen och svettas.
Det är söndag och den obligatoriska bakfyllan smyger sig på i takt med grusgubbens skyfflande. Tack vare ett akustiskt fenomen transplanterar sig ljudet från grusgubbens skyfflande i vårt hus och söker sig in i varje vrå av vårt alkoholförgiftade medvetande. Till slut driver ljudet upp oss ur våra sängar.
Nedervåningen visar allvarliga symptom på ett domestiskt försummande och i solljuset som tränger in dansar virvlar av cigarettrök. Ola sitter i den bruna skinnfotöljen framför tv:n och spelar Mario Kart. Cigaretten dinglar i hans mungipa.
-Jävla grusgubbe, säger Ola och fimpar ciggen.
-Hur fan orkar han? Han måste vara minst åttio... Och benig som fan.
Det var sant. Han var benig som fan. Och brun. Benig och brun. Jag gick ut för att observera vår beniga och bruna grusgubbe. Isabelle hade glömt ett paket cigg på balkongen dagen innan. Röda Marlboro. Det går bra. Tänder en med tändstickorna som låg bredvid paketet och låter solskenet slicka mitt bleka ansikte. Det smakar fylla i min mun, men det är en fin dag och fjorden ligger blank och rofylld under en klarblå himmel.
Nedanför mig ser jag grusgubbens svettiga kropp glänsa i ljuset. En aning homoerotiskt, men jag tänker för mig själv att han har en jävligt fin kropp. Som en vietnamesisk bonde. Senig och brun. Som om han faktiskt har fått slita för vara där han är idag. Jag såg aldrig hans fru. Vi brukade spekulera i om han var änkeman eller om han aldrig hade träffat en Fru Grus. Andra människors liv fascinerade mig.
Inne i huset hade Ola förlorat på Rainbow Road och var på väg ut för att göra mig sällskap i bådas vår favoritsyssla. Att se på när andra jobbar. Han tänder en till cigarett och tittar på mig.
-Tror du grusgubben har några vapen?
-Kanske. Varför frågar du det? svarar jag.
-Om det skulle bli en zombieinvasion kan det vara bra att veta.
Relevansen i frågan var obestridligt obetydlig, men ett samtalsämne väl värt att bejaka. Men jag var alldeles för trött för att engegera mig i nåt så viktigt som zombieinvasioner. Jag hade andra saker att tänka på. Relevanta saker.
Vi står där tysta och ser på arbetet som tar plats framför våra ögon. Fåglarna fyller den varma sommarluften med sin sång och det verkar som grusgubben börjar bli färdig med sitt arbete. Ola smätter iväg sin cigarett och andas ut långsamt.
-Jag vill bli gammal nog att köpa grus, säger han.
Han drar sin hand över sitt rakade huvud. Jag förstår vad han menar så jag svarar så gott jag förmår.
-Jag med.
Passa på nu när du är ung
Jag och Max tog tåget till Norge. Dom sa att vi skulle tjäna pengar till att resa. Man ska passa på nu när man är ung, för när jag växer upp och blir stor kommer jag ha lån, barn, hus, bil och total avsaknad av frihet. Så vi passar på. Bejakar valkarna i våra händer och det växande saldot på våra bankkonton. I slutändan går vi härifrån med ett leende på våra nariga vinterläppar redo att möta världen vi måste passa på att se nu när vi är unga.
Om arbete och Godzilla
Igår arbetade jag arton timmar. Låt mig ge en snabb beskrivning av hur fabriken förändras under den tiden. Efter en timme flyter fiskblodet ut över fabriksgolvet och färgar det rött. Efter arton timmar ser det ut som om Godzilla ätit en dålig burrito och tömt hela sitt tarminnehåll över fabriken. Det är ingen trevlig syn och det är bilder som hemsöker mig om natten.
Men till slut fick alla gå hem för att klappa sig på axeln och säga till sig själv att man gjort ett bra dagsverke. Förutom fisken, såklart. Den var ju död.
Tummen upp, för helvete
Industriellt oväsen. Ljudet dränker all verbal kommunikation. Om någon säger något är det på knagglig engelska eller polska, allt som återstår är kroppsspråket. Jag måste ha gjort 273 tummar upp på min första arbetsdag. Ibland blir den besvarad, ibland inte. Don't leave me hanging here, Mr Baltikum. Visa lite respekt och ge mig tummen upp, för helvete.
Another day, another dollar
Ännu en morgon har anlänt till den sömndruckna byn Sirevåg. Söndagen till ära blev jag skonad det brutala uppvaknadet som en technoväckarklocka innebär och blev istället väckt av regnet som kittlade mitt sovrumsfönster. I väntan på arbete passerar dagarna långsamt och när vädret håller mig inlåst finns inte mycket annat att göra än att spela The Curse of Monkey Island.
Lättja har alltid fallit mig i smaken.
Baltisk techno och torrt bröd
Vaknar. Ont i kroppen efter gårdagens löprunda. Från andra sidan sovrumsdörren har den baltiska technon redan börjat pulsera. Klockan är nio och jag har varit i Norge i snart en vecka. Varannan dag har det anlänt litauer till den redan trånga lägenheten i Sirevåg. På vardagsumsbordet står det en stor skål med skuret bröd som de låtit torka i snart en vecka och som nu nått precis rätt torrhet. Tydligen skall de helst ätas med en flaska hembränt och en litauisk skvallertidning i knät.
