chinaski from hell

Dumfan står där och skyfflar sitt jävla grus igen, tänker jag där jag ligger i den kvava loftvåningen och svettas. 

Det är söndag och den obligatoriska bakfyllan smyger sig på i takt med grusgubbens skyfflande. Tack vare ett akustiskt fenomen transplanterar sig ljudet från grusgubbens skyfflande i vårt hus och söker sig in i varje vrå av vårt alkoholförgiftade medvetande. Till slut driver ljudet upp oss ur våra sängar. 

  Nedervåningen visar allvarliga symptom på ett domestiskt försummande och i solljuset som tränger in dansar virvlar av cigarettrök. Ola sitter i den bruna skinnfotöljen framför tv:n och spelar Mario Kart. Cigaretten dinglar i hans mungipa. 

-Jävla grusgubbe, säger Ola och fimpar ciggen. 

-Hur fan orkar han? Han måste vara minst åttio... Och benig som fan.

Det var sant. Han var benig som fan. Och brun. Benig och brun. Jag gick ut för att observera vår beniga och bruna grusgubbe. Isabelle hade glömt ett paket cigg på balkongen dagen innan. Röda Marlboro. Det går bra. Tänder en med tändstickorna som låg bredvid paketet och låter solskenet slicka mitt bleka ansikte. Det smakar fylla i min mun, men det är en fin dag och fjorden ligger blank och rofylld under en klarblå himmel.

Nedanför mig ser jag grusgubbens svettiga kropp glänsa i ljuset. En aning homoerotiskt, men jag tänker för mig själv att han har en jävligt fin kropp. Som en vietnamesisk bonde. Senig och brun. Som om han faktiskt har fått slita för vara där han är idag. Jag såg aldrig hans fru. Vi brukade spekulera i om han var änkeman eller om han aldrig hade träffat en Fru Grus. Andra människors liv fascinerade mig.

Inne i huset hade Ola förlorat på Rainbow Road och var på väg ut för att göra mig sällskap i bådas vår favoritsyssla. Att se på när andra jobbar. Han tänder en till cigarett och tittar på mig.

-Tror du grusgubben har några vapen?

-Kanske. Varför frågar du det? svarar jag.

-Om det skulle bli en zombieinvasion kan det vara bra att veta.

Relevansen i frågan var obestridligt obetydlig, men ett samtalsämne väl värt att bejaka. Men jag var alldeles för trött för att engegera mig i nåt så viktigt som zombieinvasioner. Jag hade andra saker att tänka på. Relevanta saker. 

Vi står där tysta och ser på arbetet som tar plats framför våra ögon. Fåglarna fyller den varma sommarluften med sin sång och det verkar som grusgubben börjar bli färdig med sitt arbete. Ola smätter iväg sin cigarett och andas ut långsamt. 

-Jag vill bli gammal nog att köpa grus, säger han.

Han drar sin hand över sitt rakade huvud. Jag förstår vad han menar så jag svarar så gott jag förmår.

-Jag med.